måndag 20 juli 2015

Cinder

Av någon anledning har jag lite glömt bort att jag ska skriva en recension om den här trots att jag gått och tänkt på hur bra den är i typ ... *kollar Goodreads* ... en vecka. Det var ju inte sådär superlänge ... Hursom: Jag freakin' älskade den här boken. Alltså verkligen.
Cinder är en retelling på bröderna Grimms klassiska saga Cinderella (eller Askungen, om man så vill.). Men medan originalsagan är utan tidsangivelser, den befinner sig ju helt enkelt bara i sagornas värld, så är Cinder, skriven av Marissa Meyer, en dystopi. Världen är i princip den vi känner till, med några få ändringar. T. ex. är månen befolkad av ett konstigt folk som kallas lunarer, efter det fjärde världskriget har jorden delats in i sex stormakter (Amerika, Australien, Afrika, Europa, Asien, Storbritannien.) och Linh Cinder, vår hjältinna, bor i Östra Samväldet, som typ är Asien. En annan sak som är annorlunda är tekniken, som utvecklats något enormt. Våra bilar är ett minne blott och nu kan man överleva trots att hjärnan blivit mos. Vilket är precis vad Cinder gjort. Hon har överlevt en fruktansvärd olycka tack vare forskningens utveckling och är nu både robot och människa. Cyborg.
Cinder lever som skyddsling hos Adri och hennes två döttrar, Adris man dog då de hämtade Cinder från Europa och nu är Adri något motvilligt hennes förmyndare. Cinder jobbar som mekaniker på torget och får på det viset in största delen av familjens inkomst. En dag kommer kronprins Kai till Cinders lilla torg och vill få sin android lagad. Det blir början på en färgsprakande historia fylld av allt det där en bra berättelse behöver: en kamp mellan det goda och det onda, omöjlig kärlek, hemlighetsmakeri och dödsfall.
 
Och baler. Eller egentligen är det väll bara en bal men ändå. Baler och slott och elaka drottningar och människor som tillhör den "undre världen" i ett klass-samhälle men av ¨någon anledning får tillgång till den högsta adelns hemligheter får mig direkt på fall. Skriv om kristallkronor och vackra kvinnor som döljer ett ont inre och jag är handlöst förälskad. Typ. VARFÖR finns det inte fler böcker om klänningar och fest och avundsjuka, högdragna, bortskämda flickor som förlorar sin prins till en smutsig fattigflicka?! Jag kommer på typ tre. Den här, Den unga eliten och Mistborn. Och egentligen är inte ens de helt klockrena. Sen så har jag för mig att det skulle finnas lite baler och sådant i De utvalda -trilogin av Kristin Cashore men så är det kanske inte? Det kanske bara är kungar och prinsar, drottningar och prinsessor?
 
Egentligen ogillar jag väldigt mycket tanken på ett sådant samhälle, ett samhälle där klass spelar rolloch klyftorna är så synliga. Där kvinnor endast bär klänning och män endast kostym. Okej, nu kom vi lite off topic, nu ska vi snacka om den första delen i Månkrönikan!
 
Jag kan egentligen inte riktigt sätta fingret på vad exakt det är som gör att jag tycker om den här så hemskt mycket. Förutom då det jag babblade om här ovan. Den är väldigt förutsägbar, tycker jag. Men det är ju rätt så självklart eftersom den är en retelling och jag känner till sagan. Marissa Meyer skriver förresten om Askungen på ett sjukt snyggt sätt; skelettet av originalsagan finns där, men det är i princip allt. Det har byggts på med en vänlig styvsyster, "prinsessans" ovilja att gå på balen, ett väldgt tekniskt samhälle, liv på månen etc etc. Jag ÄLSKAR världen hon byggt upp, faktiskt är livet på jorden ett samhälle jag kunde tänka mig att leva i - om där inte fanns pesten och en lunardrottning som hotar med krig. Men som värld i en bok tycker jag den är väldigt snyggt utformad och den känns ... logisk. Den är lagom modifikerad från vår, lagom enkel att förstå. Att livsstilen lite gått tillbaka till det gamla, trots att det är väldigt modernt, uppskattar jag också hemskt mycket. Berättelsen får förresten lite sci-fi över sig av det här lite diffusa hotet i rymden!
 
Cinder då, hurdan är hon? Och resten av de viktiga personerna - vilka ÄR de ens? Cinder tog det mig ett tag att fästa mig vid. Först kändes hon rätt så tråkig, lite platt och blek. Men ju mer man fick lära känna henne - desto coolare blev hon. Jag tycker riktigt mycket om hennes personlighet som både är tuff och jag-kan-ta-vara-på-mig-själv-ig samtidigt som den är mild och just det ja! Sarkastisk! Cinder är sjukt sarkastisk! Jag älskar det! Kai smälter jag som smör i solen för, men han är heller inte Helt Perfekt utan han är osäker och liksom hemskt mänsklig. Iko är så söööt! (Och hemskt rolig!) Och Peony verkar ju också hur fin som helst. Sen så har vi Adri, den elake styvmodern, och det är hon ju. Hon är inte direkt så hemskt som hon kunde vara, men en riktig skurk, det tycker jag ändå hon är.
 
Jag skulle inte säga att den är särskilt SPÄNNANDE, direkt, men ändå hemskt beroendeframkallande efter ett tag. Jag var inte helt övertygad i början över vad alla andra tyckte var så fantastiskt med den här retelling-dystopin. Jag vet inte ännu heller vad det är som gör den här boken lite speciellare än många andra, den liksom bara är det.
 
Men språket kan ha mer än något att göra med det. Jag tänkte inte alls på språket som särskilt bra (eller dåligt) i början, det mest bara var. Men ju mer jag läste, ju mer insåg jag hur mycket språket faktiskt inverkade på läsningen av just den här boken. Det drog en in i historien, beskrivningarna är vackra men anspråkslösa och dialogen är - åh, dialógen! - jag kunde läsa en hel bok med bara dialog skriven av Marissa Meyer. För den är SÅ rolig. Och SÅ inlevelsefull. Och SÅ trovärdig.
 
Hmm ... någon som vill ta på sig uppdraget att räkna hur många gånger jag skrivit "så" i den här recensionen?
 
Nåt mer jag vill tillägga? Ja, det här: jag avundas dig som inte läst än. (Gå gör det nu!) Och jag väntar desperat på att Modernista ska ge ut Scarlet så jag kan läsa den! (Ja, jag laddade ner det trettiosidiga gratisutdraget (från förra upplagan) som fanns tillgängligt på Play Böcker och läste det i ett nafs. Det hjälpte inte nämnvärt mot begäret efter mer ...)
Foto: Kali Raisl
 
| Cinder (Månkrönikan #1) orig. Cinder (The Lunar Chronicles #1) | Marissa Meyer 2012 övers. Lena Karlin 2012 (Mix)/2015 | Modernista | 310 sidor (e-bok) | 13/15+ | Tack så mycket för e-boken, Modernista! | Kan (och bör) köpas bl.a. här: Adlibris, Bokus |
 
Kaosutmaningen #5 Läs en bok av en författare med initialerna M.M. - avklarad!
 
Och nu när vi ändå talar om den här serien:
De ÄR SÅ FINA! Jag har ju skrivit om dem förut, men då hade jag inte hittat Winter än, som är sååååå fin. Åh. Och iallafall på Cinder så är den färgade kanten av texten glittrig i verkligheten! Så lyxigt. (Jag såg den i Akademiska bokhandeln. Men jag köpte den inte ... :'( )


4 kommentarer:

  1. Kaaaiiii <3333333

    Haha har läst den här två gånger och wooooo såå bra! (inte tillräckligt bra för att jag skulle ge den full pott på Goodreads... Men ändå xD)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ELLER HUR!! <3333333 Haha, vad beror det på då? :S x)))

      Radera
  2. Jag har länge velat läsa den och nu blev jag så himla sugen! Jag vet inte vad med omslaget som lockar mig så mycket men jag älskar det! *.* :3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älskar alla modernistas omslag till den här serien!! Så Himla Snyggaah

      Radera