söndag 1 november 2015

Djupa Ro

Jag LOVADE att jag skulle skriva idag så då måste jag väll åtminstone försöka. Även om klockan nästan är nio redan nu och jag är både sjuk och trött. Jag har dock "skisser" till den här recensionen, så något borde jag kunna få ur mig ...
De brukade vara fem. David, Ludde, Paula, Tove och så Jonte, ett år yngre men ändå oftast med. Efter gymnasiet lämnade Paula, Ludde och David Ingelstad men Jonte hade ett år kvar. Och Tove valde att stanna. Ludde och David befinner sig i en husvagn i Norge när de nås av beskedet: Jonathan är död. Han drunknade, hade fastnat under bryggan vid Djupa Ro. Så allihopa åker tillbaka till barndomshålan. När de ses är inget som förut - hur skulle det kunna vara? De påstår att de är tillbaka på grund av begravningen, men det är nog inte hela sanningen. Vad i helvete gör man när någon som alltid funnits där plötsligt inte gör det mer?

Jag har läst alla Lisa Bjärbos tidigare ungdomsromaner - Vi måste sluta ses på det här sättet (2013, med Johanna Lindbäck), Allt jag säger är sant (2012) och Det är så logiskt alla fattar utom du (2010). Att säga att jag var pepp på hennes nya bok är en grov underdrift. Jag var alldeles lyrisk. Så förväntningarna var dunderhöga - och de både överstegs och gick inte i uppfyllelse - eh?
För det första: Djupa Ro är vääääldigt mycket mörkare än Bjärbos tidigare verk som typ varit feel good. Det här är inte feel good. Det här är sorg och djup och språket skiljer sig hemskt mycket från de andra - den humoristiska undertonen saknas och har ersatts av en mycket allvarligare. Det är det här som rör omkring i huvudet på mig - för samtidigt som jag nu inser att Lisa Bjärbo är en helt freakin' amazin' författare som kan göra vad som helst hon tar sig an i bokväg perfekt så saknar jag det där roliga, som jag tycker är lite av Lisas signum.

Språket här är faktiskt sjukt himla magiskt iallafall. Det känns precis som David och det passar storyn och det är bara helt fantastiskt.

Men karaktärerna är ändå precis sådär Lisa Bjärboiga som jag vill ha dem. De är virriga och känslosamma och unika och de känner varandra utan och innan samtidigt som gruppdynamiken fått en rejäl smäll av att Jonte gått bort. David, som är berättarjaget, fastnar jag inte mest för, men han är ändå en fin karaktär och han känns Så Himla Äkta. Paulas och Davids relation irriterar jag mig lite på, Ludde gillar jag nog mest och Tove tycker jag synd om. De är alla väldigt fina, men jag fastnar aldrig riktigt för någon av dem ensam. Som grupp dock - då tycker jag de är himla härliga. De är så sammansvetsade! Men de vet ju inte hur de ska vara för de har inte setts allihop på flera månader och Jonte har ju dött. Vilket leder till --> mycket intressant. Älskar att läsa om hur människor reagerar på olika situationer.

En sak jag reflekterade över rätt så ofta är att så många viktiga tankar och känslor ryms i denna 250-sidiga bok. Allting gestaltas med utmärkt precision och blir aldrig krystat utan bara verkligt och ÄRLIGT. Det går rakt in i mig och trots att det ger mig ett visst obehag att läsa kan jag inte låta bli för jag vill veta hur det går, vad de känner, hur de tänker. Allt är precis mitt i prick hela tiden och känns otroligt ... fulländat.
Det som gör att jag känner mig litelite besviken på den här boken är nog att jag inte riktigt lever mig in. Jag menar - jag tycker allting är perfekt skrivet men det når inte ända fram, som korta stycken gör det det, men inte som en helhet. Jag känner igen mig i det pyttelilla samhället, jag känner igen mig i rollerna de har i sin lilla grupp, jag känner igen mig i familjeskildringarna men jag känner inte igen mig i deras ålder. Eller att en vän dött. Och någonting hindrar mig från att ens lura mig själv att känna igen mig. Jag känner ett visst avstånd till berättelsen hela tiden och gråter inte en enda gång. Men ändå. Ändå är det här en av de mest perfekta böcker jag läst. Någonsin. För även om jag inte blir direkt berörd blir jag grymt imponerad.

Det här var det andra boken Skype-bokcirkeln pratade om - och det tyckte jag var väldigt roligt. För det här är en bok som faktiskt GÅR att diskutera, då den tar upp så väldigt mycket. Vi hade förresten rätt så spridda åsikter - samtidigt som vi ganska långt tänkte lika. Läs du med och se hur du känner!
Foto: Petter Cohen

| Djupa Ro | Lisa Bjärbo 2015 | rabén&sjögren | 265 sidor | 15+ | Tusen tack för den otroligt fina boken, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar