lördag 19 mars 2016

Gudarna

Jag blir liksom alldeles tom av att försöka forma några konkreta tankar kring Elin Cullheds Gudarna. För jag är väldigt, väldigt kluven till vad jag egentligen tyckte. Såhär är det: jag blev inte särskilt berörd. Ändå sker det en hel del obehagliga, sorgliga, frustrerande saker i Tierp. Frustrerad, det blir jag faktiskt. Rätt så mycket på hur dumma alla vuxna verkar vara i den här romanen (förutom typ Bitas föräldrar) men mer på mig själv som inte fastnar utan bara läser för att jag måste få den utläst så snabbt som möjligt. Jag tror faktiskt att det kan vara en relativt stor anledning till att jag inte riktigt fastnade. För att jag bara swishade igenom.
Berättarjaget är Jane, eller Janne. Hennes bästa vänner är Bita och Lilly. Bita är radikalfeminist, bor i hyreslägenhet och är lite den som styr gänget. Lilly är tillsammans med Daniel Abdollah, ett svin som driver framgångsrikt pizzakartongsföretag. Alla vuxna älskar honom och blundar så fort de hör ett enda ont ord om vad han håller på med. Jane då? Hon är väldigt vilsen. Vill väldigt mycket, gör saker utan att tänka först och gömmer sig ofta bakom de två andra. Trots att hon också kan och vill och ibland faktiskt gör. Men då vill det liksom bli lite fel ibland. Hon bor ensam med sin pappa som inte förstår någonting och är en väldigt sorglig varelse. För mamman har lämnat dem och hittat någon annan. De är sexton år och bor i en håla där inget händer. Men de får saker att hända.

Jag blir alldeles till mig över hur himla rå, radikal och ärlig den här debuten är. Den är otroligt modig och kanske är det det som får mig att rygga tillbaka. Mitt undermedvetna får panik och jag blir liksom lite avskärmad. Kanske. För när jag läser om och tittar tillbaka så tänker jag: GUD vilket skimrande nattsvart bok. Språket är otroligt unikt - fullt av liknelser liknande den här nedanför:
Det är kaxigt, argt och träffande och historien är snabb och ångestig. Jag älskar powern som genomsyrar allting - för det här är verkligen ingen kärleksbok utan en bok om tre tjejer som hämnas på patriarkatet och gör lite som de vill. De är brustna inuti men perfekta och okrossbara på ytan. De är sköra men samtidigt hårda som stål. De är som tre superhjältar. Eller gudar - för gudar sägs ju vara mäktiga men också ha mänskliga svagheter.

Titelns betydelse kommer fram redan i början där de skriver ett manifest och byter ut ordet tjej till gud, en blandning på guzz och brudar. Det är en väldigt träffande titeln, den passar berättelsen och är samtidigt intresseväckande. Och omslaget är något av det snyggaste jag sett. Och innerpärmarna är freakin' leopardmönstrade. I rosa.
Janes mamma är som sagt borta. Det är väldigt fint hur hennes relation till modern skildras. Hatkärleken till pappan som inte gör något rätt men ändå finns kvar och saknaden efter mamman. Men också där - hatet, eller frustrationen och sorgen över att hon bara försvann. Jane försöker inte visa något utåt och inte tänka på det heller. Men det finns där hela tiden och det gör så ont.
Jag gillar ju det mesta - ärligheten, de såriga karaktärerna, språket, vanligheten. Men något skaver lite iallafall för att jag ska säga att jag tycker att det här är en otrolig bok. För läsupplevelsen blev inget utöver det vanliga, det var mest bara att jag läste, fastnade för någon rad här eller där men mest brydde jag mig inte så mycket. Det är nog där det största problemet finns - förutom att jag läste under press -, jag kände liksom inte så mycket för någon. De betedde sig liksom inte som några härliga personer man ska känna med. Samtidigt tycker jag ju de är himla fina och bra och skulle typ gärna vara deras vän men alltså JAG VET INTE. Det är nog också lite det här med att vi är lika gamla men ändå så långt borta från varandra.
Ni får ett till citat. För att jag tycker det är fint och inte riktigt har så mycket mer att tillägga. Jag tycker du ska läsa den här boken, men låt den ta tid och tänk på vad du läser. Le åt intressanta formuleringar och låt dig ryckas med i Bita, Lilly och Janes gråa värld som ändå skimrar till ibland. De är alldeles vanliga, men ändå så extraordinära. Jag tror faktiskt att de hör till den sorten jag kommer vilja återvända till.


| Gudarna | Elin Cullhed 2016 | Natur & Kultur | 238 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, natur & kultur! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

2 kommentarer:

  1. Är verkligen sugen på att läsa den! Och som du sa, så himla snyggt utformad bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt :) ja men verkligen, typ som ett konstverk :')

      Radera