Som stjärnor i natten handlar alltså om Violet och Finch - de delar ca vart annat kapitel sådär snyggt som YA-författare brukar göra. Violets syster har dött i en bilkrasch för nästan ett år sedan och Violet har fortfarande ine återhämtat sig. Hon orkar inte med något - inte med pojkvännen, cheerleading eller något annat hon förut höll på med. Hon har hela tiden på sig Eleanors gamla, tjocka glasögon och pratar knappt. Minst av allt kör hon bil.
Finch - eller Theodore Freak, om en så vill - har bytt skola väldigt många gånger. Den han går på nu är han dessutom bara på "på prov". Han går hos en kurator för att följa upp att han inte är självskadebenägen och kan vara borta från skolan flera veckor.
”Ta upp dem, fittjävel.” Roamer går förbi mig och knuffar mig i bröstet – hårt – med axeln. Jag vill dunka hans skalle i skåpet och sedan sticka ner handen i hans hals och slita upp hjärtat genom munnen på honom, för grejen med att vara Vaken är att allt hos en är vaket och brinnande och tar igen förlorad tid.
De är så olika någon kan vara men befinner sig ändå plötsligt på samma plats. Uppe i skolans klocktorn, tittandes ner på dem därnere.
På vissa sätt påminner både storyn och språket om John Green - kanske är det det rappa, amerikanska blandat med djupa tankar kring liv och död och filmisk kärlek. Men medan jag på sista tiden alltmer tänkt att John Green inte är den otroliga YA-författare som så många gett honom namn för, så älskar jag Som stjärnor i natten rakt igenom.
I följande två stycken nämner jag grejer som kanske spoilar lite - men samtidigt är saker jag själv visste när jag började läsa. Bestäm själv om du väljer att gör det eller ej.
Det finns ju en del sådana här böcker - böcker om att någon dör och den andra lämnas kvar, det är systrar eller pojkvänner eller mammor eller en själv. Sorg och döden är inte nya ämnen och det är inte revolutionerande - men det är så OTROLIGT himla välskrivet att en nästan får gåshud. Niven fångar mig med vart enda ord, varenda stavelse och jag kan inte låta bli att öppna min e-boksläsare gång på gång under skoldagen och läsa som en besatt. Tills det är slut. Tills det inte finns mer och jag inte vet vad jag ska göra för jaha - nu har ännu en författare rivit ut mitt hjärta, stampat på det och kört det i en mixer. Varför gör jag det här till mig själv?
Jag är en person som avskyr öppna slut. Eller nja - det beror väll på på vilket vis det är gjort. Om en kan anta en fortsättning så är det väll okej, eller om en inte behöver veta fortsättningen, som i (M)ornitologen där just den historien var färdigt berättat just då boken slutade. Här är det en annan sorts öppen slut - själva slutet är egentligen väldigt långt, nästan lite väl kan jag tycka, men frågorna står ändå kvar ... och det är samma frågor som den som blir kvarlämnad lämnas med. Så ingen dera av oss kommer få ett svar. Det finns inget svar att få. Det är det mest frustrerande öppna slutet som finns, det som inte är ett dugg öppet utan helt slutgiltigt. Ugh.
Trots att jag nu säger att den här boken är en bok som påverkar läsaren, som känns på alla sätt som kan och som inte lämnar en lycklig - så tycker jag ändå du ska läsa. Trots min olycka är jag lycklig över den här läsupplevelsen som var fantastisk så länge det varade, som har ett underbart flyt och fantastiska vyer att bjuda på. Jag tycker du också är värdig den lyckan och förståelsen kring saker i livet som den här boken ger. Och att få lära känna Finch och Violet. Jag tycker du ska ge dig det här och sedan kan vi starta en facebook-grupp som heter Vi som hatar Jennifer Niven för vad hon gjorde med oss i Som stjärnor i natten. *skämtskämtskäämt*
”Det finns ett slut inbyggt i allting i världen, visst gör det? Jag menar, en hundrawattslampa är gjord för att vara i sjuhundrafemtio timmar. Solen kommer att dö om fem miljarder år. Vi har alla ett bäst-före-datum. De flesta katter kan leva tills de blir femton, kanske längre. De flesta hundar klarar sig till tolv. Genomsnittsamerikanen är utformad att klara sig tjugoåttatusen dagar efter födseln, vilket innebär att det finns ett specifikt år, en specifik dag och ett specifikt klockslag, på minuten, när vårt liv kommer att ta slut. Din syster råkade vara arton. Men om en människa skulle undvika alla livshotande sjukdomar och infektioner och olyckor borde han – eller hon – kunna leva till hundrafemton.”
 |
| Foto: Louis Kapeleris |
| Som stjärnor i natten orig. All the Bright Places | Jennifer Niven 2015 övers. Ylva Stålmarck | Lilla piratförlaget | 299 sidor (e-bok) | 13+ | tack så mycket för e-boken, Lilla Pirat! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |
Hela den här kommentaren r full av SPOILERS!!
SvaraRaderaJag läste också den här nyss och den är så oerhört stark, så fantastiskt äkta i speciellt gestaltningen av Finch. Slutet knäckte mig helt och jag blir så illa berörd av tanken på att ingenting hjälper. Oavsett vem som älskar dig kan det bli som det blir. Jag blir arg och det får mig att tänka länge på boken, vilket ju är ett gott betyg. Samtidigt undrar jag om boken tröstar den som förlorat eller tar bort allt hopp från den som kämpar. För det är ju trots allt möjligt att leva ett gott liv även med bipolär sjukdom, speciellt om det finns ett skyddsnät. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för om jag tycker att författaren valde rätt eller inte som avslutade boken så här. Dessutom är jag lite störd på slut där själva akten får en djupare betydelse, där det finns något fint och romantiskt i den sista tiden och i beslutet. Så tycker jag inte att det är i verkligheten, och det är farligt att plantera den idén hos en ung människa.
Men det är en fantastisk bok på många sätt. John Green fastnade hos mig när han beskrev Augustus, men sedan har han knappt levererat. Det ska bli spännande att se hur Niven hanterar andra ämnen än detta helt hjärtskärande.
Jag går med i den Facebook-gruppen! ;P
SvaraRaderaAlltså åh, ÄLSKAR Som stjärnor i natten!!!! Så fin och fantastisk, och med sådanna vackra karaktärer <333 Joinar också lätt Fb gruppen haha ;)
SvaraRadera