tisdag 20 december 2016

Allt som blir kvar

Nu har jag också läst den! En av årets mest efterlängtade böcker, som dock visade sig bli en enorm besvikelse för många. Inte direkt besvikelse för mig, pga var beredd på det, men absolut inte vad jag hade hoppats på efter Det handlar om dig ...

Allt som blir kvar handlar om Matilda som blir lämnad genom ett mobilsamtal. Hon springer rakt till Miron, som säger att han ska göra henne hel, att allt hon känner, känner han. Det ska bli de mot världen i juli. Sedan handlar hela boken om Matilda och Mirons, senare även Simons, äventyr. Om sorgen som vägrar släppa Matilda, ruset hon befinner sig i, hur de isolerar sig från världen och hur Matilda bara skiter i allting och Miron och Simon är de enda som håller henne uppe.

Deras sammansvetsade grupp hade kunnat kännas fin, men för mig blir det aldrig så. Det känns mest obehagligt hur hon faller mellan fingrarna på dem, hur de blir allt hon har och allt hon bryr sig om och hur de verkar dölja någonting från henne. Den övergripande känslan av hela boken överlag är mest obehag - obehag för hur hon går in i sorgen, nästan omfamnar den, obehag inför Matildas hjälplöshet, hur hon faller mellan fingrarna på alla andra. Obehag inför drogerna, hur de gång på gång utmanar ödet. Obahag inför Simon och Miron som jag verkligen inte tycker beter sig särskilt bra - främst Simon känner jag mig äcklad av, hur han kallar Matilda lilla vännen, tränger sig på, hans röriga tänder ... samtidigt är han den enda karaktären som får mig att känna någonting. Resten känns alldeles för platta.

Matilda är bara sin sorg, Miron förstår jag mig inte på alls och "twisten" som kommer på slutet tycker jag inte det finns tillräckligt med hintar till, Oliver lär vi inte känna alls och Agnes finns mest där, en mycket bättre vän till Matilda än vad hon förtjänar. För: Matilda finns verkligen inte där för någon alls och jag förstår inte hur hon kan göra så, fullständigt skita i allting.

Och det är väl det. Hur jag verkligen inte känner igen mig i någonting. Inte i uppbrottet, drogerna, festerna ... Det blir alldeles för extremt för mig, för konstigt, för absurt - det hindrar mig från att verkligen upplevea, känna historien. Men samtidigt - jag har läst böcker som varit allt annat än mitt liv förut, och ändå har jag gillat dem, ändå har jag brytt mig. Att jag nu inte gör det här tror jag alltså främst beror på karaktärerna, på bristen av karaktärsdrag hos dem, hur de blir som skal och hur Olivers pappa, som vi bara träffar i förbifarten, känns mer levande än Matilda.
Sandras bild
Jag ska inte heller komma och säga att jag inte känner någonting alls, för det gör jag ju. Den här boken är svart rakt igenom så att jag får ont i magen, jag vill blunda för hur Matilda misstolkar, tar förhastade beslut och bara, helt enkelt, struntar i allting. Det är så långt ifrån jag en kan komma. Samtidigt ... vad är det för fle med att bara strunta i allting? Med att isolera sig från världen, villa se döden i vitögat gång på gång bara för att känna att en fortfarande lever även om det inte känns så? Att vilja höra ihop med någon, att vilja känna närhet och att någon bryr sig, precis efter att någon slutat göra det? Det är skönt att de får fucka upp så hårt och att människorna omkirng Matilda finns kvar även när hon försvinner. Egentligen är det ju fullt logiskt.

Jag tänker att en sak som kanske också hindrar mig från att egentligen bry mig är saknaden på information från vad som hände innan, varför det tog slut, varför de var tillsammans, hur de var med varandra. Helt enkelt: vad är det Matilda sörjer? Sorgen når mig liksom inte när jag inte förstår den.

Nu låter det ju som att jag tycker det mesta är rätt dåligt med den här boken, och ja, jag tycker att handlingen har rätt många brister och att den mer än väl hade kunnat jobbats på lite till, byggas upp och samtidigt som slutet är fint så känns det lite förhastat, lite plötsligt och jag ser inte riktigt poängen med hela boken. Jaha?

Ändå finns det grejer jag gillar. Sanda Beijers språk, till exempel. Det är någonting otroligt vackert, hur hon använder metafor på metafor och tar vägar andra inte tar. Samtidigt blir det lite mycket ibland, men fortfarande - Sandras språk är någonting speciellt och egentligen kan man läsa den här boken bara därför. För språkligt tycker jag den är ett mästerverk, men för övrigt funkade inte jag och den, helt enkelt. Den berörde inte delar jag ville att den skulle nå, den engagerade inte på sätt jag ville att den skulle.

Ni märker säkert att jag är väldigt kluven, för det är jag. Den är både superbra och jättedålig och jag vet inte om jag ska rekommendera den eller inte. Jag säger såhär: här finns en himla massa att diskutera och kommentera men det var inte en fantastisk läsupplevelse, för mig. (Sen så finns ju faktumet att jag verkligen hade förväntat mig mer - men efter en hel del negativa recensioner var jag rätt beredd på det.) Välj själv - känner du dig intresserad, kör! Men alltså, det här är inte en bok jag direkt kommer trycka upp i folks ansikten, tyvärr.

Och omslaget, det är ju fantastiskt.

| Allt som blir kvar | Sandra Beijer 2016 | Natur & Kultur | 206 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, Natur & Kultur! | köp hos: Adlibris, Bokus |

1 kommentar:

  1. Hej!
    jag har taggat dig i en boktagg :)
    https://sizzensblogg.wordpress.com/2016/12/22/the-christmas-song-book-tag/

    God jul!

    SvaraRadera