Dagbok för utvalda: Jennas första

Mitt namn är Jenna och mitt skinn är för trångt. Skinnet måste ha krympt eller nåt, för allt under huden som muskler, blodomlopp, hjärta och såna där viktiga saker skriker att de vill hoppa ut. Det känns som om nån hällt loppor över hela kroppen och jag kan bara inte sitta still.

Så börjar Jennas första av Pernilla Gesén, som är första delen i vad jag antar ska bli en serie i och

med titeln. Och redan där har hon mig, Jenna, med sin beskrivning på hur det kryper i hela kroppen - vem kan inte förstå den känslan?

Jennas första handlar om Jenna, tolv år, med en rätt frånvarande mamma, hopplöst förälskad pappa, tre bästa bästisar med varsin charmig personlighet och drömmar om att starta ett eget punkband.

Jag gillar Jenna. Hon klagar och undrar och beskriver vardagen omkring sig på ett sätt som blir väldigt humoristiskt för läsaren. Ibland kan jag undra om en tolvåring faktiskt skulle skriva så klockrent, men jaa ... varför inte? En var ju ändå rätt stor då. Tyckte en.

Ni vet ju att jag ofta gillar mellanåldernböcker, böcker som handlar om karaktärer i gränslandet mellan barn och nästan vuxen. Konflikterna som uppstår mellan ungdom-förälder, ungdom-annan ungdom och ungdom-resten av världen är så himla spännande. En känner så mycket då, både bra och dåligt och om det görs rätt kan det bli riktigt underhållande böcker. Det görs det, i Jennas första. Karaktärerna är fina och jag gillar att läsa om Jenna som vägrar passa in i mallen världen satt för henne. Jenna som har svårt att sittä still, får små utbrott ibland, gillar att se på snälla program som My Little Pony och ska bli lika cool som tjejerna i Crucified Barbara en dag. Jag älskar hur hon har en glöd inom sig trots sin gråa vardag, trots mamma som dragit till Thailand, en bästa vän som sluter sig och slokande pappa.

Inte om det ska kännas som man kan läsa om i böcker, eller som det är på teve, eller som Svante kände sig när han blev kär i en av Vill-vara-Vanessa-tjejerna. Då kunde han inte tänka på något annat. Vad vi andra i gänget än sa, så betedde han sig som om han tappat hjärnan i hennes knä och kvar hade vi bara ett tomt Svante-skal. Jag tror inte jag kan känna så för nån. Det verkar mest krångligt och jobbigt att vara kär, alla som är kära förvandlas till idioter (här vinner min pappa ligan, mer om det senare). Vem vill vara en idiot? Inte för att jag är känslokall eller så, jag känner för mycket hela tiden och det är så rörigt att jag måste göra listor.

Pernilla Gesén lyckas sätta fingret på de där tankarna jag tänker att många av oss hade, i Jennas ålder. Tankar kring hur hon inte förstår sig själv, om kärlek, om hur hon hatar Vanessa, om idiotlärare och snälla lärare. Jag gillar att det här är en bok som vänner och familj och ingen kärlekshistoria, som författare så ofta verkar vilja klämma in. Jag har ju mina aningar om att det kanske kommer, men det hör ju också till, någon gång i livet.

Det här är en riktigt bra bok - en blir glad av den, känner med Jenna, gillar dem hon gillar, den är lättläst och det ska komma mer. Jag satt med ett leende på läpparna hela tiden, det gillar en ju. Jag tycker alla från kanske åtta/nio och uppåt ska läsa! Och oj! vad jag ser framemot fortsättningen.

Foto: Peder Lingdén

| Dagbok för utvalda #1 Jennas första | Pernilla Gesén 2016 | B Wahlströms | 126 sidor (e-bok) | (8) 9+ | tack så mycket för recensionsexet, B Wahlströms! |  köp hos: Adlibris, Bokus |