fredag 18 januari 2013

Strimmor av hopp



Igår läste jag slut Strimmor av hopp. Det var en förfärlig berättelse, här kommer min recension:
Strimmor av hoppStrimmor av hopp
Författare: Ruta Sepetys
Serie: -
Originaltitel: Between shades of gray
Översättare: Lina Erkelius
Sidantal: Själva boken är 356 sidor, men sen finns det "Författarens tack" och "Författarens not" som är 6 sidor
Utgivningsår: 2011
Förlag: B. Wahlströms
Passar åldern: 12+, men den var rätt hemsk, lite obehaglig. Så om man inte gillar sånt som är hemskt och påriktigt, kanske man månste vara äldre, jag vet inte.:)

Handling: Den här gången tänkte jag faktiskt försöka mig på att skriva handlingen själv. Får se hur det går.
Lina är bara 15 år när NKVD (Sovjets hemliga polis) för bort henne i nattlinnet. De klampar in i huset, och ger dem 20 minuter på sig att packa. Linas pappa är inte hemma, och Linas mamma och hennes tio åriga broder tvingas isär från pappan. Tillsammans med andra till synes helt oskyldiga personer åker de på ett lastbilsflak till en tågstation. Väl framma är det alldeles yrt på stationen. männskor far hit och dit för att söka sina käraste, går till tåg, rymma. de förs till en tågvagn, där de tillsammans med väldigt många andra personer sitter och trängs. Inga sängar har de, bara den lilla mat de tog med sig har de, de är svettigt och trångt och luktar illa. Ingen vet vart de är på väg.
Några gissar på Sibirien. Men Sibirien, varför? Där är det ju kallt och... På tåget finns fröken Grybas som är bibliotekarie, den skallige mannen som vill dö, den vräsiga kvinnan och hennes dotter, mannen som alltid tar upp klockan, Ona med sitt nyfödda barn, och så Andrius. Som Lina alltid stör sig på.

Strimmor av hopp är en historia om hut hemska männskor kan vara, men också hur vänliga, och hur mycket de kan offra för sina kära, och om att hitta små ljusglimtar, i det som der ut att vara alldeles svart. Och det är berättelsen om Lina.

Vad jag tyckte om boken: Jag tycker inte att man kan beskriva den som jättebra. Det passar bara inte. Utan jag vill beskriva den som jävligt bra. Trots svärordet. För denna berättelse var hemsk. och det där jävligt kan symbolisera det. Men den var också helt underbar. Och den berörde mig. Detta är nog den bok som berört mig mest av alla jag läst. Jag var nära gråten på väldigt många ställen, och grät på riktigt flera gånger. Jag tycker att Josef Stalin är den hemskaste männskan som levt på vår jord. Förlåt mig, men jag tycker det. Jag hatar det som han gjorde mot Litauen, Lettland och Estland. Och han intog tydligen Finland också. På ett ställe sotd det "Finnarna är ett segt folk. De kommer att kämpa" och jag kan ju inte låta bli att känna mig lite stolt... Jag hatar det han gjorde mot Linas familj. Även om Linas familj egentligen aldrig funnits, men jag slå vad om att det funnits en Lina, bara att hon kanske inte hette just det. Det är faktiskt inte särskilt länge sen allt det här hände. Bara ungefär 60 år sedan. Men det känns lite svårt att tro det. Det känns snarare som 100. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om nåt liknande hände nu. Eller det kan jag faktiskt. För Ruta Sepetys beskriver allt så bra, så jag har faktiskt allt i mitt huvud. Jag älskade den här boken. Den var hemsk, men den fick mig att förstå hur hemskt det varit, och hur bra vi har det. Den fick mig att förstå det mycket bättre än alla hissa och rella böcker i världen.

Sen så älskade jag karaktärerna. Lina är så tuff. Hon ritar sitt hat, och hon struntar i att hålla tyst om det. Hon är väldigt modig. Och hennes kärlek till sin pappa känns så fin. Hennes omsorg för hennes hela familj förresten. Andrius var också en väldigt trovärdig karaktär. Men jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att gilla honom så mycket. Hans sätt, kanske? Och Jonas också. Hur Lina ser på honom som så liten, men han som visar mod och styrka som vuxna män inte ens har. Hur han ser upp till Andrius. Hur han jobbar och kämpar. Han är helt enkelt en kämpe. Linas och Jonas mamma, Elena, är också en underbar karaktär. Hon är så snäll mot andra. Och jag tycket (JÄTTETOR SPOILER!) att det var jävligt onödigt att Ruta måste döda henne, men hon slapp väl till sin man då. Hennes död kändes på nåt vis värre för mig än Kostas. Kanske för att jag lärde kännna henne bättre. (SLUT PÅ DEN JÄTTESTORA SPOILERN) Alla karaktärer är helt enkelt alldeles fantastiska.

Under hela berättelsen var jag lite osäker på om det var på riktigt eller inte. Allting kändes så äkta. Men hur hade Ruta då kunnat skriva om Lina så detaljerat? Kände hon henne? I slutet på boken fick jag iallafall veta att Linas historia iallafall inte var sann. Men att liknande hade hänt.
Jag sög i mig alla information som boken gav. Fick jag ett prov framför mig nu om den, så tror jag att jag skulle kunna svara på dom flesta frågorna. Kanske inte allt, men nästan.

En sak som jag tyckte var så bra i den här boken var också att Lina tecknade. Och att hon tecknade sitt hat för ryssarna. Och att hon gillade en kónstnär, ock skrev vad hon gillade i hans målningar. Hon beskrev dem också. Men när jag googlade på Edvard Munch, som han heter, så passade hans målningar inte alls in på de bilder jag fåt i mitt huvud. Hon skrev att de var fulla av förtvivlan. Men då tänkte jag på svart, förvridna ansikten och liknande. Så här såg en ut:




 
Förtvivlan tror jag den heter. Jag är inte alldeles säker på att det här är hur den påriktigt ser ut, men det här kom på Google.
Skriet heter den här, den gillade Lina väldigt mycket.

Kort sagt är Strimmor av hopp en bok jag rekommenderar alla. Vare sig du gillar fantasy, kärlek eller dystopi mest, så tror jag att vem som helst kan älska och beröras av den här. Love it!



1 kommentar:

  1. Åh, visst är det en fantastisk bok! Den berör mig så mycket och kommer att stanna kvar hos mig länge.

    SvaraRadera