Saeculum

Av Ursula Poznanski
Översättare: Christine Bredenkamp
Utgivningsår: 2013 (tyska 2011)
Förlag: Opal
Sidantal: 442
Serie: -
Originaltitel: Saeculum
Ålder: 11+
Genre: Spänning, Kärlek, Verklighet, Livet, tyyyp...jag vet inte riktigt. Men det är en thriller iallafall.
Övrigt: Andra boken av Ursula Poznanski, jag har tidigare läst "Erebos". Ett recensionsexemplar från Opal, tack så hemskt mycket!

Handling: Bastian, en ambitiös medicinstudent, följer med till ett 1400-tals-rollspel i otillgänglig natur. Det finns en sägen om denna plats, en berättelse om en adelsman och hans oäkta bror, med en mörk profetia. Platsen sägs vara förbannad, ingen sägs kunna komma levande därifrån. Snart händer obehagliga saker, folk försvinner, det blir allt farligare. Frågan är vem som egentligen kontrollerar spelet.

En gastkramande thriller för unga vuxna.

"Det är för riskfyllt."
"Nej då. Ingen fara. Vi har tänkt på allt. Jag vill inte backa nu."
"Jag vet inte. Jag kommer inte att få en lugn stund."
"Äh, kom igen. Vad kan hända? Allt går ju som smort sedan flera månader tillbaka!"
"Men det kan man ju inte lita på. Jag är orolig för dig, fattar du inte det?"
"Jodå. Absolut. Men jag vill verkligen det här."
"Då gör vi det. Fast jag får väldigt dåliga vibbar."
"Kan du göra mig en tjänst?"
"Visst. Alltid."
"Nämn inte det här för någon, okej? Inte under några omständigheter. Nej, sucka inte nu! Lova mig det."
"Om det verkligen är så viktigt för dig."
"Mer än du kan ana."

Omdöme: Saeculum är den andra boken om att lajva som jag har läst. Den första var Natthimmel. Och jag gillar faktiskt idén med att lajva. Väldigt mycket! Jag skulle faktiskt hemskt gärna vilja prova.

Men, tillbaka till Saeculum. Jag vet inte vad jag riktigt tyckte om Saeculum. Den var bra, kunde vara rätt spännande emellan åt och hade faktiskt hyfsade karaktärer. Men ändå tyckte jag inte om den! Alltså, jag vet inte, jag tycker att den var bra, men jag tyckte inte om den. Av nån unknown reason...

Bokens utsida är jättesnygg, älskar den! Och insidans design är också jättesnygg. Innehållet var fint ibland, men jag gillade delarna från Iris synvinkel mycket mer än de som var ur Bastians. Jag gillade inte Bastian. Inte alls. Han var så tråkig. Ingen fantastisk huvudkaraktär direkt...

Beskrivningarna gillade jag, men jag gillade dem mer i Erebos. Det kan ju hända att det har att göra med att i Erebos så handlade det om ett spel, så beskrivningarna kunde egentligen vara typ hur fantastiska/hemska/vackra som helst. Här så var de tvungna att vara mer realistiska ( = tråkiga).

Emellanåt kommer det svarta sidor med vit text, då är det två personer som pratar, men man har ingen aning om vilka. De sidorna funkar bra som spänniningshöjare! Men det var rätt tråkigt att man sen inte ens fick veta vem det varit som pratat (men man kan ju gissa). Jag hade hoppats att det skulle komma i det stycket som började efter varje sån sida. Men man fick aldrig veta det.

Sen så finns det ju lite romantik med i bilden, och det är ju alltid ett plus enligt mig! Inte här iallafall. Jag tyckte faktiskt att kärleken var nåt av det bästa i boken. Jag tyckte hemskt mycket om deras kärlekssaga. (VEMS? Undrar ni kanske? Hemlis!)

Hela medeltidsgrejen var helt okej, karaktärerna var okej, vissa var lite väl överdrivna och andra lite gråa, men de funkade. Sen så började jag här att fundera lite på det där med hela mysteriet. Det verkar ju rätt bra lagt fram, allt löser sig i slutet och så. Men jag kan nu inte släppa (när jag väl började tänka på det) att det var rätt otroligt. Det var ju mest ett mirakel att allt funkade. Det känns lite råddigt och lite för väl passande. Men okej, jag svalde det med hull och hår när jag läste, så det kanske inte är så farligt.

Jag tror att jag nog föredrar Erebos, (jag blev nog lite beroende av spelet själv när jag läste...) framför den här. Men den var spännande, och jag gillade kärleken. Så den är mycket läsvärd för det!