Sommarboken

Det känns lite svårt att skriva en text om Sommarboken av Tove Jansson. För det första läste jag den under en väldigt lång tidsperiod - kring ett halvår tog det mig att läsa de 186 sidorna -, för det andra är den något av en klassiker och för det tredje så är det lite svårt att värdera en bok som egentligen består av flera olika berättelser. 

Såhär skrev jag på Goodreads när jag nyss läst ut den: "Dialogerna är guld och Tove Jansson sätter verkligen fingret på spiken gång på gång.

Men något fattades för att jag personligen skulle bli särskilt tagen av farmorn, pappan och Sofia där ute på ön. Kanske för att jag inte kan känna igen mig i det där med att bo på en ö i skärgården, kanske för att jag sällan berörs av noveller. Men fortfarande en riktigt fin bok."

Och det är ju så jag känner, i stora drag. Jag läste den långsamt, långsamt, en novell lite nu som då. De har egentligen inget att göra med varandra, så det funkade finfint. Kanske t o m extra bra, då jag liksom njöt av den i mindre portioner. Jag tror att jag liksom blivit lite mätt om jag läst den i ett svep, samtidigt som det kanske hade blivit en mäktigare upplevelse.

Sommarboken består alltså av 22 noveller, eller kapitel om man så vill, om en pappa, Sofia och farmor på en ö i Finlands skärgård. Det är doftar saltvatten, är finstämt och lugnt men åskar till ibland. Det är så himla typiskt finsk sommar och Tove lyckas verkligen pricka precis rätt med alla formuleringar.

Men jag är inte skärgårdsbo. Jag har inte ens en stuga på en ö. Ja, jag bor vid havet, men på en helt annan tid. Här finns inte den där tidslösheten och känslan av att vara borta från all civilation. Därför känner jag inte igen mig särskilt mycket, och jag tror det är därför jag inte blir särskilt berörd, även om jag älskar Toves berättarröst och mysryser när jag läser.

Det är speciellt att läsa en finlandssvensk bok, för en gångs skull. För visst är språket annorlunda på sina ställen. Det tänker jag inte på, för jag läser ju främst rikssvenska texter. När jag väl läser en finlandssvensk blogg eller bok reagerar jag alltså på om formuleringen är typisk finlandssvensk, även om det borde vara tvärtom, haha.

De där stunderna på kvällsnatten, då jag läste något kapitel i min lilla pocket, var faktiskt väldigt mysiga. Novellerna behandlar allt från tjuvar, alkohol, klassklyftor, fördomar och framför allt familjekonflikter. Jag älskar hur det blir som ett eget litet samhälle på ön, att stan är något avlägset och ingenting annat än växtligheten, de tre generationerna mänskor som bor på ön och enstaka förbikörande båtar existerar. Det blir så himla påtagligt, jag kan tänka mig att det faktiskt känns så, där ute på sommarstugan.

Relationen mellan Sofia och farmorn känns otroligt äkta. De kan bråka, men också prata om viktiga saker och ingenting alls. Man känner hur de verkligen känner varandra, att de vet precis vad den andra menar med en nick. Livet på ön är segt som flugor på vintern, men Tove får till det vardagliga så himla precist att det blir intressant och framförallt BRA.

Foto: Per Olov Jansson

Det här är en bok att läsa precis när som helst, men allra helst då man längtar efter sommaren. För den finns i den här boken.

| Sommarboken | Tove Jansson 1972 illustrationer 1976 | Albert Bonniers förlag - Klassiker (Pocket) 2009 | 186 sidor | 11+ (obs ALLA åldrar över elva!!!) | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |