Det är ett bra tag sedan jag läste Marie Lus Rosensällskapetnu. Det finns två anledningar till att den här recensionen dröjt: 1. jag var inte riktigt säker på vad jag tyckte eller varför jag tyckte som jag kanske gjorde och 2. pga anledning ett sköt jag på det vilket ledde till att jag glömde bort alltmer. Det har ju inte blivit bättre på den fronten precis. Men nu känner jag att det får vara nog och nu skriver jag den här recensionen oavsett hur kort den blir. (Vilket den ändå inte blev alls ju ... eh.)
SPOILERVARNING TILL ER SOM INTE LÄST BOK NR 1
Så en liten re-cap på var i historien vi befinner oss när vi nu möter Adelina: i slutet av Den unga eliten dog Enzo och dolkarna trodde det var Adelinas fel. Adelina fick veta att henne lillasyster Violetta också har en gåva: att stänga av andra elitärers gåvor. Adelina och Violetta är nu ett team som seglar bort från Kenettra för att hitta andra elitärer att värva och bilda ett eget sällskap som kan krossa inkvisationen. Ja och just det – Den unga eliten slutade med en episod där en ny karaktär presenterades – Maeve, som kan väcka de döda till liv.
Så, för det första var ju mina förväntingar skyhöga efter Den unga eliten som jag ÄLSKADE. Tyckte jag då den här var lika bra? Alltså, egentligen inte. Men samtidigt gav jag den en femma för den var väldigt väldigt bra men jag kom liksom aldrig riktigt in i något flow. Läsningen gick rätt så långsamt, helt enkelt och jag kände aldrig den enorma kärlek och beroendet som Den unga eliten skapade.
Det här med att Adelina är väldigt hämdlysten, mörk och impulsiv och gör allt för att få makt är ju något som många funnit svårt att empatisera med, självklart. Jag kan nog inte heller säga att jag direkt empatiserar med Adelina men jag hejar på henne och jag tycker det är väldigt intressant med en så mörk huvudperson. Jag funderar också på om det verkligen är hon, eller bara hennes gåva, som gör henne sådan? På slutet når ju hennes mörker och ilska nya höjder och då blir jag ganska irriterad på varför hon gör som hon gör – även om jag till viss del ser hennes situation. Men jag förstår verkligen inte hur det här ska kunna sluta bra och hur hon någonsin ska kunna få SPOILER (markera för att läsa Enzo tillbaka. Vilket jag såklart hoppas på pga älskar honom men han hatar ju henne och så finns den där nya men hon komemr nog inte få någon kille alls känner jag … SLUT PÅ SPOILER. Överlag gillar jag ändå att det blir en sådan gråzon i berättelsen där man inte vet vem en ska heja på, Det blir ju onekligen intressant!
Karaktärsregistret är stort och det är ett gäng olika perspektiv vi får följa – även om Adelinas är det enda skrivet i första person. Det är lite svårt att hålla reda på alla och vissa går mig helt förbi. Raffaele är en av dem som har sina egna kapitel och jag gillar verkligen att läsa från hans synvinkel. Raffaele var ju en person Adelina brydde sig väldigt mycket om men nu är de emot varandra, pga orsaker och det är hjärtskärande. Blir så frustrerad på saknaden av kommunikation! Älskar att få veta mer om Raffaele och hans förflutna också. Sedan finns ju Maeve och henne föll jag inte direkt för. Hon känns rätt så kall och jag förstår henne inte riktigt. Får se hur det utvecklas.
Det är mycket strider i Rosensällskapet vilket faktiskt är riktigt spännande för i Lus värld kan vad som helst hända och ingen går säker. Samtidigt hänger jag inte riktigt med på dem, för strider är ju inte direkt vardagsmat för mig. Miljön känns medeltida med vakter överallt, torg, mantlar och trumpeter och jag älskar det. Jag älskar atmosfären det skapar och jag älskar Lus språk som vaggar in oss i hettan och matoset och de klingande svärden. Jag gillar karaktärerna, jag uppskattar språket men mest älskar jag nog ändå världen Marie Lu ger mig. Det känns som att jag är där, bland alla malfettos och spioner och rika människor och det är så långtifrån mitt liv en kan komma så det blir helt fantastiskt. Jag fascineras av sådana här världar, med klassystem och slott osv – om en bok innehåller det blir det liksom automatiskt ett plus i kanten. Och Lu gör det riktigt riktigt bra. Dessutom älskar jag att det finns en orsak till deras förmågor, att allas förmågor är olika och det här med att de bildar sina egna sällskap.
Hela konflikten känns väldigt välgenomtänkt och även om den är klassisk köper jag bakgrunden till den helt och hållet och det blir intressant. En är ju automatiskt på malfettonas sida, för det är ju orättvist hur de behandlas osv men deras tillvägagångssätt är kanske inte alltid det bästa … såg nyss Captain America: Civil War och när jag nu tänker tillbaka på den här boken finns det vissa likheter i Civil War och denna. Och krig mellan dem som egentligen har samma mål slutar ju aldrig bra.
Jag blir än en gång imponerad av Marie Lus förmåga att skapa spännande, komplicerade berättelser med intressanta karaktärer. Hennes språk är felfritt och fantasyvärlden fantastisk. Om jag ska säga något negativt om den här boken är det då kanske att den kändes lite svårläst – men det tror jag mycket har att göra med att den kanske inte var helt perfekt för mig just då. Annars tycker jag Den unga eliten-trilogin är en fantastisk serie som jag tycker alla borde läsa!
 |
| Foto: Paul Gregory |
| Rosensällskapet orig. The Rose Society | Marie Lu 2015 övers. Katarina Falk 2016 | Modernista | 13+ | 319 sidor | tack så mycket för rec-exet, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar